Prinz William

Lades allt jag trodde på på ända och ingenting blev åter som förut.
Jag kan fortfarande höra Uffe Risbergs röst i mitt huvud som om det var igår.
Ken har varit med om en olycka och är skadad, det har tagit höften.
Det direkta illamåendet tårarna som trillar de trillar idag med. Det är ett år sedan men det spelar ingen roll.
Den eftermiddagen då telefonen ringde glömmer jag aldrig!
Den paniken och skräcken vill jag aldrig känna igen. Jag vill aldrig mer se någon jag älskar så skadad som han var. Jag vill aldrig mer veta att någon jag älskar mer än mitt eget liv varit så nära döden. Jag vill aldrig mer se min son i ögonen och fundera om hans pappa lever.
Jag vill aldrig mer...
Denna dag kommer aldrig mer att vara en vanlig dag, det kommer att vara en sån dag när håret ställer sig i nacken för minsta ljud och hjärtat stannar när telefonen ringer.
Vårat liv är underbart men det kunde ha varit annorlunda. Det kunde ha varit som förut och det kunde ha varit sämre.
Förlåt mig idag om jag inte är som vanligt. Jag tar igen det efter helgen.

Kram kram

Detta skrev Ken för lite drygt ett år sedan:
Läs den sista raden utan att gråta, det kunde jag inte då och inte nu.

God morgon

Jag har nu fått tag på min laptop så jag ska försöka ge mig på att skriva ett inlägg. Ni är väl kanske nyfikna på hur illa däran jag är, ska försöka skriva hur det är. Har förresten fått mig en ny bästa kompis som heter morfinpump, han har en knapp på en sladd som ger några xtra puffar med morfin då jag trycker på den.
Det värsta är väl att bäckenet hade slitits lös helt, så dom har bakifrån fått skruva fast det med ett par skruvar i 2 ryggkotor. Framifrån har dom gjort ett snitt på ca 15 cm just ovanför familjelyckan och och skruvat fast skivorna med metallplattor. Det högra benet är väl ganska ok, knät är det lite knas med, knäskålen "ploppar"när jag böjer på benet.  på vaden har jag ett par fula skärsår som känns ganska ordentligt. Det vänstra benet är det värre med. Knät är stort som en fotboll, dom säger att alla kors och ledband har farit åt helsike och jag tror dom har sagt att det är blod i knät. Skenbenet har gått av vid knät och det kan ha lossnat hela vägen ner till fotleden, det var tänkt att dom skulle skruva in en skruv i fotleden igår men det blev då aldrig av. På vaden är det ett par rätt så djupa sticksår som gör jävligt ont. Huvudet har klarat sig rätt så bra förutom hjärnskakning och jack och skrubbsår. Detta är dom värsta skadorna, sen så har jag jack och skrubbsår överallt på kroppen, men inget allvarligt.
Nu börjar det att bli jobbigt att skriva men jag ska återkomma senare.
Tack alla vänner för alla samtal och besök.
Mamma och Pappa, vi ses snart.
Tack Anna och William för att ni finns, älskar er så oerhört mycket.
William: Pappa ska göra allt han kan för att han ska bli frisk ock kunna busa med dig

Åtminstonde ibland! Mamma har fått komma till sjukstugan i Arvidsjaur och det gör genast att livet känns lättare. Ken mår bätter nu tills han skall in nästa gång. Farmor är här och pysslar om oss var dag. Det är så härligt att ha Jeanette här hos oss. Har inga intensioner om att släppa hem henne!
Jobbet går bra även om det blir väl så mycket att göra ibland.
Vovvarna mår bra även om jag ställde in tävlingen i Boden. Hade ställt in mig på att åka men alla moment satt inte så bra som jag skulle ha önskat. Jag vill inte köra till Boden för att vara tävlingsklar klockan 07:00 med ytterligare 27 tävlande och med lite tur ha klarat att få henne uppglyttad. Jag vill känna mig säkrare och framförallt att hon skall känna sig säkrare.
Vi tränar för tvåan och apell inför nästa säsong, lägger även in momenten för lägre i vinter så att vi kan köra lite hårdare nästa säsong.
Känns bittert att tävlingssäsongen redan är slut för denna gång.
 Nåja vi får väl gå på kurser i stället och komma på nya mål.
Fördelen är ju att jag nu kan lägga mer krut på familjen, känns som att det kan behövas när allt är som det är.
Lilleman njuter i fulla drag av att ha sin farmor här. Han kör stenhårt från morgon till kväll och surrar hela tiden. Gladast är han när han får sitta och kika på you tube, det spelar egentligen ingen roll vad det är så länge det är motordrivet.
Igår var vi på promenad med lilla familjen men idag har vi hållit oss inomhus lillen är lite förkyld. Jag har varit och hälsat på mamma och pappa idag,  pappa sov mest men det var så underbart att få träffa honom.
Nu ska jag fortsätta att se film och vara trevlig med Jeanette.

Kram kram på er.

Willes favoritbild!

lämna gärna ett tassavtryck om ni läst så här långt!

NSD Idag

Han fick men för livet - nu åtalas bilföraren
Luleå/Arvidsjaur. Den 36-årige säljare som i september förra året körde på vägarbetaren Ken Lundqvist, 33, Arvidsjaur, åtalas för grov vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada. Olyckan inträffade den 26 september på en vägsträcka mellan Strömsund och Backskäret, längs E 4.
Vägarbetarna Ken Lundqvist och hans kollega var klara med sitt arbete och stod på var sin sida om släpfordonet.
Lundqvist stod mellan släpet och vajerräcket.
Enligt vittnesuppgifter ska bilisten ha kommit
i hög fart. Dessutom bytt körfält innan han körde in i släpet.
Flög 20 meter
Kollisionen blev kraftig. Släpet träffade Lundqvist som flög över till motsatt vägbana.
Enligt polisens anteckningar från olycksplatsen flög Ken Lundqvist cirka 20 meter.
Bilföraren, en säljare från Umeå som vid olyckstillfället var 35 år och på väg söderut, sade i de första förhöret på olycksplatsen att han pratat i mobiltelefonen före smällen.
Det utandningsprov som togs var negativt.
Tappade kontrollen
Vid ett senare förhör sade Umeåbon att han körde
i cirka 90 kilometer i timmen.
Strax före olyckan körde han på något ojämnt.
Det ledde till att en bokningskalender föll från en väska i framsätet och mot en vattenflaska vid växelspaken. Sedan mot föraren, som tappade uppmärksamheten och kontrollen över bilen.
Umeåbon sade sig inte heller sett någon skylt som visade på att hastigheten sänkts till 50 kilometer i timmen. Inte heller att en del av vägbanan var avstängd.
Har ingen förklaring
Han kunde inte heller ge någon förklaring till varför han helt plötsligt bytt körfält.
Lundqvist ådrog sig bland annat en bäckenfraktur, fraktur på vadbenet och ledbandsfästet gick av. Han fick tillbringa tre veckor på Sunderby sjukhus.
Efter bäckenoperationen har Lundqvist fått ljumsbråck som ska opereras senare.
Varningsklocka
I måndags opererades Lundqvist för förträngningen
i urinröret.
- Sjukskrivningen är förlängd in i oktober, säger Ken Lundqvist och berättar att problemen kvarstår.
Det handlar bland annat om konstant ont i ländryggen och dåliga knän.
Hur känns det när åtalet väckts?
- Det känns bra att få dra ett streck över det inträffade, säger han samtidigt som han har förhoppningar om att olyckan ska bli en varningsklocka för andra bilister.
- Jag hoppas att fler tänker efter. Det hoppas jag verkligen. Gör de det, så är det bra.
Men för livet
Den snart 31-årige Ken Lundqvist räknar med men resten av livet.
Något som även läkare gett besked om.
- Ganska säkert. Jag har nog blivit så bra som jag kan bli.
Något vägarbete räknar han inte med i framtiden, trots att träningen gör att han blir starkare.
- Något lämpligare. Jag längtar efter att få börja jobba. Det har varit en lång och jobbig tid att gå hemma, säger han.

Här finns en till artikel:
http://www.kuriren.nu/lokala/lulea_artikel.aspx?ArticleId=4149634&place=Luleå

Snart ett år sedan vårat liv förändrades för alltid!
Inget straff är nog...
 Varför ska jag bara vara tacksam för att Ken lever och glad för att det inte var värre? Jag är så trött på sådana kommentarer, du ska vara glad för att han lever! Det var väl skönt att det inte var värre!
Jag är inte glad ...
jag är så ledsen att det gör ont varje dag, det inte en dag utan att jag tänker på vilket hemskt öde som drabbat Ken.
Klart att det skulle vara värre om han dött eller fått värre skador men han har inte förtjänat att ha så här ont. Han skulle ha kunnat leka med sin son, han skulle ha kunnat jaga, han skulle ha haft ett jobb!
Jag är arg och bitter och hoppas innerligt att jag aldrig behöver träffa den 36 årige föraren. 
Tänk dig själv att den du älskar mår så här dåligt medans den som orsakat allt är fullt frisk och har kvar sitt körkort och kan leka med sina barn om han har några.
Nej livet är orättvist!