Prinz William

Lades allt jag trodde på på ända och ingenting blev åter som förut.
Jag kan fortfarande höra Uffe Risbergs röst i mitt huvud som om det var igår.
Ken har varit med om en olycka och är skadad, det har tagit höften.
Det direkta illamåendet tårarna som trillar de trillar idag med. Det är ett år sedan men det spelar ingen roll.
Den eftermiddagen då telefonen ringde glömmer jag aldrig!
Den paniken och skräcken vill jag aldrig känna igen. Jag vill aldrig mer se någon jag älskar så skadad som han var. Jag vill aldrig mer veta att någon jag älskar mer än mitt eget liv varit så nära döden. Jag vill aldrig mer se min son i ögonen och fundera om hans pappa lever.
Jag vill aldrig mer...
Denna dag kommer aldrig mer att vara en vanlig dag, det kommer att vara en sån dag när håret ställer sig i nacken för minsta ljud och hjärtat stannar när telefonen ringer.
Vårat liv är underbart men det kunde ha varit annorlunda. Det kunde ha varit som förut och det kunde ha varit sämre.
Förlåt mig idag om jag inte är som vanligt. Jag tar igen det efter helgen.

Kram kram

Detta skrev Ken för lite drygt ett år sedan:
Läs den sista raden utan att gråta, det kunde jag inte då och inte nu.

God morgon

Jag har nu fått tag på min laptop så jag ska försöka ge mig på att skriva ett inlägg. Ni är väl kanske nyfikna på hur illa däran jag är, ska försöka skriva hur det är. Har förresten fått mig en ny bästa kompis som heter morfinpump, han har en knapp på en sladd som ger några xtra puffar med morfin då jag trycker på den.
Det värsta är väl att bäckenet hade slitits lös helt, så dom har bakifrån fått skruva fast det med ett par skruvar i 2 ryggkotor. Framifrån har dom gjort ett snitt på ca 15 cm just ovanför familjelyckan och och skruvat fast skivorna med metallplattor. Det högra benet är väl ganska ok, knät är det lite knas med, knäskålen "ploppar"när jag böjer på benet.  på vaden har jag ett par fula skärsår som känns ganska ordentligt. Det vänstra benet är det värre med. Knät är stort som en fotboll, dom säger att alla kors och ledband har farit åt helsike och jag tror dom har sagt att det är blod i knät. Skenbenet har gått av vid knät och det kan ha lossnat hela vägen ner till fotleden, det var tänkt att dom skulle skruva in en skruv i fotleden igår men det blev då aldrig av. På vaden är det ett par rätt så djupa sticksår som gör jävligt ont. Huvudet har klarat sig rätt så bra förutom hjärnskakning och jack och skrubbsår. Detta är dom värsta skadorna, sen så har jag jack och skrubbsår överallt på kroppen, men inget allvarligt.
Nu börjar det att bli jobbigt att skriva men jag ska återkomma senare.
Tack alla vänner för alla samtal och besök.
Mamma och Pappa, vi ses snart.
Tack Anna och William för att ni finns, älskar er så oerhört mycket.
William: Pappa ska göra allt han kan för att han ska bli frisk ock kunna busa med dig