Text Anna Lundqvist 220613
Text: Anna Lundqvist 121018
Vad är det egentligen, jag bestämmer mig för det är något man känner
En eld som brinner som inte går att släcka och som inte bränner
Precis så var du och så är jag nu
Fylld till bredden med kärlek som bränsle
Näver som brasan tände
Att för allt i världen inte släppa taget
Hur orkar du vara så stark? Det är inget val var svaret
Man är så stark som man måste vara
Motgångar och sorg förstärker det bara
Jag är min mors dotter och det är jag så stolt över att vara
Hela livet engagerade hon andra
Hon stod upp för vad som var rätt och fel och vek inte av för att det blev tufft
Det finns styrka i att hjälpa andra, precis som luft
Blir det livsnödvändigt
Mitt liv är inte kantat av sjukdom som var ständigt närvarande
Mitt liv har inte heller de ofantliga svårigheter som du klarade
Istället brinner jag för att förändra till det bättre där jag kan
För mina barn vill jag vara en inspiration som är sann
Text av Anna Lundqvist 230105
Jag är dig evigt tacksam för det liv jag fått,
i stort som i smått
Om jag med ett ord dig beskriva
så är det styrka som jag skulle skriva.
Du var där när sa mina första ord och tog mina första kliv.
Vet inte riktigt hur jag ska leva utan dig i mitt liv.
Du är min inspiration, jag vet ingen som kämpat som du
Alla sjukdomar förutom den sista besegrade du.
Dina ord ekar i mitt huvud, den här gången kan inte doktorn hjälpa mig.
Hela jag skälvde till, det har jag aldrig hört dig säga, som jag ville hjälpa dig.
Men det enda jag kunde göra var att krama din kind och hålla din hand.
Allt bara stärkte vårt band.
Tiden stod stilla samtidigt som den susade förbi
Det enda jag ville var att du skulle vara smärtfri
Vårt farväl närmade sig
Vi grät tillsammans när du sa att du älskade mig och jag dig.
Plötsligt blev allt stilla, solens strålar dansade in över rummet
En fågel kvittrade utanför fönstret
Jag viskade till dig att Göran väntar på dig vid lönnträdet
Släpp taget, släpp smärtan, jag är okej, ditt ansikte blev mjukt och där var det, leendet.
Ensam satt jag kvar, inte ens en tår kom
Tills jag uttalade orden att du var död då kom allt ikapp allteftersom.
En stund här på jorden men vilket avtryck du gjorde
Dig kommer vi aldrig att glömma och jag kommer att göra som jag lovade
”En dag ska vi alla dö men alla andra dagar ska vi leva”
Citat av Per Olov Enquist
Text av Anna Lundqvist 230106
Hej på er!
Nu var det så länge sen men jag tänkte att för att denna blogg ändå ska finnas kvar som en liten dagbok över barnens första år och Kens svåra år så är det hög tid att återuppliva den.
Det är så mycket som hänt.
Albin är nu 13 år aktiv hockeyspelare. En tjurskalle av rang men en väldigt klok och trygg kille.
William är 16 år kör epadunk för fullt och har precis klarat skoterkortet. Han är den gladaste människa jag känner och snäll som dagen är lång. Även om han tonåring som han är kan vara rätt lat.
2018 var ett fint år. Jag och Ken gick skilda vägar 2014 och återförenades 2017 för att sedan gifta oss 2018. Är så glad för att vi gjorde det och tacksam för att min mamma och Kens föräldrar och morföräldrar fick fira denna fina dag med oss.
Den 12 juni i år, en månad efter min mammas 80 års dag somnade hon in. Fredag den 10 juni försökte jag le och vara glad för skolavslutningen, gjorde ett tappert försök men vid det laget hade jag inte sovit många timmar sen tisdag eftermiddag. Turades om med mina syskon med att vaka över mamma. Även när jag sov hemma kunde jag inte sova, kroppen var på helspänn.
Lördag den 11 juni kände jag på mig att något var påväg. Hela himlen blev svart och åskan dånade. Jag sa till Ken att jag måste till mamma nu går hon. Skyndade mig dit för att upptäcka att hon var vid liv men vid det här laget trodde både jag och min bror att det var dags. Den natten var jag med henne. På kvällen så ringde Albin och sa att han ville säga hej då till mormor och han ville göra det nu annars skulle det vara försent. Han är som sin mor lite inkännande för sånt där hokuspokus. Vi fick en fin stund tillsammans. 04.17 blev allt plötsligt stilla, kan inte beskriva det på annat vis. Det var inte att andetagen ändrades sig utan det var mer en känsla. Solens strålar dansade in över rummet och en fågel kvitttrade utanför fönstret. Precis som med pappa så låg jag kind mot kind med hennes händer i mina. Där tog allting slut.
Dagarna efter levde jag i ett vakuum utan tårar. Det tog nästan en vecka innan jag förmodligen återhämtat mig såpass att sorgen och bearbetningen kunde börja. Sommaren och hösten var tuff men har jag lärt mig något så är det att det inte blir bättre av att grotta ner mig i sorg vilket är det jag helst ville göra. Istället fyllde jag sommaren med byggnationer i stugan och hösten av hundträning.
Varje dag kommer en skvätt med tårar men också goda minnen och tacksamhet.
På återseende.
