Prinz William

Hej på er!

Nu var det så länge sen men jag tänkte att för att denna blogg ändå ska finnas kvar som en liten dagbok över barnens första år och Kens svåra år så är det hög tid att återuppliva den. 

Det är så mycket som hänt.

Albin är nu 13 år aktiv hockeyspelare. En tjurskalle av rang men en väldigt klok och trygg kille. 

William är  16 år kör epadunk för fullt och har precis klarat skoterkortet. Han är den gladaste människa jag känner och snäll som dagen är lång. Även om han tonåring som han är kan vara rätt lat.

2018 var ett fint år. Jag och Ken gick skilda vägar 2014 och återförenades 2017 för att sedan gifta oss 2018. Är så glad för att vi gjorde det och tacksam för att min mamma och Kens föräldrar och morföräldrar fick fira denna fina dag med oss.

Den 12 juni i år, en månad efter min mammas 80 års dag somnade hon in. Fredag den 10 juni försökte jag le och vara glad för skolavslutningen, gjorde ett tappert försök men vid det laget hade jag inte sovit många timmar sen tisdag eftermiddag. Turades om med mina syskon med att vaka över mamma. Även när jag sov hemma kunde jag inte sova, kroppen var på helspänn.

Lördag den 11 juni kände jag på mig att något var påväg. Hela himlen blev svart och åskan dånade. Jag sa till Ken att jag måste till mamma nu går hon. Skyndade mig dit för att upptäcka att hon var vid liv men vid det här laget trodde både jag och min bror att det var dags. Den natten var jag med henne. På kvällen så ringde Albin och sa att han ville säga hej då till mormor och han ville göra det nu annars skulle det vara försent. Han är som sin mor lite inkännande för sånt där hokuspokus. Vi fick en fin stund tillsammans. 04.17 blev allt plötsligt stilla, kan inte beskriva det på annat vis. Det var inte att andetagen ändrades sig utan det var mer en känsla. Solens strålar dansade in över rummet och en fågel kvitttrade utanför fönstret. Precis som med pappa så låg jag kind mot kind med hennes händer i mina. Där tog allting slut.

Dagarna efter levde jag i ett vakuum utan tårar. Det tog nästan en vecka innan jag förmodligen återhämtat mig såpass att sorgen och bearbetningen kunde börja. Sommaren och hösten var tuff men har jag lärt mig något så är det att det inte blir bättre av att grotta ner mig i sorg vilket är det jag helst ville göra. Istället fyllde jag sommaren med byggnationer i stugan och hösten av hundträning.

Varje dag kommer en skvätt med tårar men också goda minnen och tacksamhet.

 

På återseende.