Prinz William

 

 

Vad är det egentligen, jag bestämmer mig för det är något man känner

En eld som brinner som inte går att släcka och som inte bränner

Precis så var du och så är jag nu

Fylld till bredden med kärlek som bränsle

Näver som brasan tände

 

Att för allt i världen inte släppa taget

Hur orkar du vara så stark? Det är inget val var svaret

Man är så stark som man måste vara

Motgångar och sorg förstärker det bara

 

Jag är min mors dotter och det är jag så stolt över att vara

Hela livet engagerade hon andra

Hon stod upp för vad som var rätt och fel och vek inte av för att det blev tufft

Det finns styrka i att hjälpa andra, precis som luft

Blir det livsnödvändigt

 

Mitt liv är inte kantat av sjukdom som var ständigt närvarande

Mitt liv har inte heller de ofantliga svårigheter som du klarade

Istället brinner jag för att förändra till det bättre där jag kan

                                       För mina barn vill jag vara en inspiration som är sann

 

                                                             Text av Anna Lundqvist 230105

 

 

 

 

Hej på er!

Nu var det så länge sen men jag tänkte att för att denna blogg ändå ska finnas kvar som en liten dagbok över barnens första år och Kens svåra år så är det hög tid att återuppliva den. 

Det är så mycket som hänt.

Albin är nu 13 år aktiv hockeyspelare. En tjurskalle av rang men en väldigt klok och trygg kille. 

William är  16 år kör epadunk för fullt och har precis klarat skoterkortet. Han är den gladaste människa jag känner och snäll som dagen är lång. Även om han tonåring som han är kan vara rätt lat.

2018 var ett fint år. Jag och Ken gick skilda vägar 2014 och återförenades 2017 för att sedan gifta oss 2018. Är så glad för att vi gjorde det och tacksam för att min mamma och Kens föräldrar och morföräldrar fick fira denna fina dag med oss.

Den 12 juni i år, en månad efter min mammas 80 års dag somnade hon in. Fredag den 10 juni försökte jag le och vara glad för skolavslutningen, gjorde ett tappert försök men vid det laget hade jag inte sovit många timmar sen tisdag eftermiddag. Turades om med mina syskon med att vaka över mamma. Även när jag sov hemma kunde jag inte sova, kroppen var på helspänn.

Lördag den 11 juni kände jag på mig att något var påväg. Hela himlen blev svart och åskan dånade. Jag sa till Ken att jag måste till mamma nu går hon. Skyndade mig dit för att upptäcka att hon var vid liv men vid det här laget trodde både jag och min bror att det var dags. Den natten var jag med henne. På kvällen så ringde Albin och sa att han ville säga hej då till mormor och han ville göra det nu annars skulle det vara försent. Han är som sin mor lite inkännande för sånt där hokuspokus. Vi fick en fin stund tillsammans. 04.17 blev allt plötsligt stilla, kan inte beskriva det på annat vis. Det var inte att andetagen ändrades sig utan det var mer en känsla. Solens strålar dansade in över rummet och en fågel kvitttrade utanför fönstret. Precis som med pappa så låg jag kind mot kind med hennes händer i mina. Där tog allting slut.

Dagarna efter levde jag i ett vakuum utan tårar. Det tog nästan en vecka innan jag förmodligen återhämtat mig såpass att sorgen och bearbetningen kunde börja. Sommaren och hösten var tuff men har jag lärt mig något så är det att det inte blir bättre av att grotta ner mig i sorg vilket är det jag helst ville göra. Istället fyllde jag sommaren med byggnationer i stugan och hösten av hundträning.

Varje dag kommer en skvätt med tårar men också goda minnen och tacksamhet.

 

På återseende.

Nu har två år gått och tiden har sprungit i rasande fart. Så mycket har hänt under det gångna året. Barnen har vuxit upp, Blixtra lever livets glada dagar hos Lina och Andre i Arjeplog. Blixtra är en underbar individ med fina proportioner och ett mjukt och trevligt sätt sen har hon drifter  som hon använder på bästa sätt, hon har visat att hon både har näsa och är förig. Båda hundarna har gjort MH och röntgats. Barnen har vuxit upp och flyttat hemifrån, ja i alla fall ett barn. 

Beslutet att behålla Bästa var inget beslut, det var min hund helt enkelt. Något som jag vid ett flertal tillfällen ångrat och kommer säkert att göra det fler gånger. Nästan idag då hon plundrade skafferiet på en talgboll och ett gäng ben. Andra dagar är hon den dyraste hunden på jorden. När vi kryper upp i soffan och ser film, när hon leker med barnen och inte minst när vi tränar bevakning, spår eller uppletande. Lydnaden är topp eller flopp men det kommer fler toppar än floppar desto äldre hon blir. Under det gångna året har vi gjort tävlingsdebut. På sin allra första tävling blev hon uppflyttad till lägre spår och skötte sig riktigt bra. Sen dalade det lite i lydnadsklass ett då hon kokade över. Det gjorde hon för att den här föraren blev villrådig och försökte dämpa fröken när hon blev för het med godis eller tillsägelser vilket resulterade i att hon blev ännu mer frustrerad och ännu hetare, hon skriker och gapar för att hon vill jobba. Gjorde en rannsakning av mig själv och hunden och kom fram till att den hårda linjen inte är den jag är och att dämpa henne är skittråkigt. Därför har vi återgott till det vi började med. Vi har roligt tillsammans och jag kör mitt mantra i huvudet när de dumma tankarna kommer. Sånna där tankar av att människor runt ikring mig tänker att;

men ta ihop din hund, har du ingen pli på din hund, säg åt hunden någon gång!! 

Jag känner min hund och jag har henne för vår skull ingen annans. Vi ska ha roligt tillsammans, det är bra för vår relation och i slutändan bygger det en tillit som vi använder oss av i svåra situationer. Jag vill att min hund har min rygg när jag den behöver inte att hon överger mig om läget blir jobbigt. Min rygg den har hon!

Istället för att hålla tillbaka henne har jag ökat belöningen, gjort det värt att jobba för och sedan gett henne fler uppgifter att lösa. Sen för skidturer och sparkturer eller övriga situationer som är jobbiga för henne, har hon en röd boll i munnen. Det funkar! Hon kommer nog att vara den enda patrullhunden med en röd boll i munnen, men i mina ögon den finaste. Jo för patrullhund, det är hon, hon klarade sitt certprov och är godkänd tjänstehund. Det är jag fortfarande så stolt över! 

Jag spår en ljus framtid för oss båda, jag lär mig massor varje dag av denna underbara individ. Hennes begränsningar sitter inte i sig själv det är mina. Det är jag som måste kliva upp några pinnhål på stegen för att hålla jämna steg med henne. Det ni är en utmaning.

Under det kommande året är det mycket på gång och det känns så spännande. Jag har ansökt till Guf-en och HTU i Marma sen har vi tänkt tävla bevakning.  Sen ska ju mamma Shiva också ut på banan, hon är ju inte lastgammal hon heller utan är i sina bästa år. Min fina fina tjej! Har sagt det förr men säger det igen, beslutet att köpa henne är bland det bästa beslut jag någonsin tagit. Underbara finaste Shivansson. Vi får se hur tiden räcker till. Det är ett litet pussel med små barn och familj som kommer i första hand. Vill man så går det! Hade jag inte min fina familj så skulle inte jag vara den jag är och inte hunden heller. Det är vi som helhet som gör att vi mår så bra!

Vet att den här bloggen legat lite i träda, Trodde faktiskt att den blivit avaktiverad men icke det. Nu har det ju verkligen hänt grejer i livet.

Tråkiga saker och jätteroliga saker lite blandat huller om buller.

Började med att hitta världens bästa jobb. Jobbar nu på hotell laponia som nattreceptionist, detta innebär att jag jobbar en vecka och är ledig en. Kunde inte bli bättre!

Sen förlorade jag min pappa. Även om vi alla visste att han levde på lånad tid så var det fruktansvärt jobbigt och är det fortfarande. Jag saknar min pappa. Vi fick det finaste avsked man kan önska sig. Kerstin, pappas syster såg att han hade öppnat ögonen och låg och flackade med blicken. Han har haft ögonen stängda i flera dagar. Jag gick och satte mig på golvet framför sängen och höll honom i handen och den andra handen strök hans kind. Han låste fast sin blick i min och släppte den inte förrän han slöt sina ögon för gott. Det kändes som en evighet men i faktisk tid var det säkert bara en kvart.  Jag sjöng videvisan så gott jag kunde och berättade för honom hur mycket jag älskade honom. Andetagen blev tyngre men han ville inte släppa taget. Kerstin sa att jag skulle säga att han skulle gå nu. Jag snyftade fram att mitt liv var fulländat, jag är lycklig och jag är okej. Jag klarar mig,Släpp taget och vila nu! Han tog ett långt sista andetag , en tår rann nerför hans kind och han stängde ögonen för gott med sin hand fortfarande i min. Smärtan, ja den smärtan! Ställde mig upp och tittade ut genom fönstret. Såg en fågel komma flygande som landade på fönsterbläcket, så nära rutan, fågeln tittar rakt på mig, satt en stund och flög sedan sin väg. Det var så symboliskt.

Förlusten följdes av jobbiga veckor men nu känns det bättre även om det titt som tätt kommer över en när man minst anar det.

Jag har jobbat och tränat Bästa inför hennes certprov. Min Gu-f fick jag ställa in eftersom jag fick en inflammation i en muskel och mina polyper har växt ihop i näsan. Den får jag göra nu i maj istället.

I helgen var jag och fröken på vårat certprov och vet ni vad, vi klarade det! Lyckan är total!

Certprovet började med hantering. Såg att på henne att hon tyckte det var lite obehagligt men hon accepterade det. Sen följde ett långt ljud. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra med sina ljudmarkeringar. Hon är inte van att köra ljud med andra hundar brevid på stigen och en massa folk runt i kring, blev lite mycket för henne. Dagen efter fortsatte med patrullstig och spårupptag. Jag var kräknervös. Tror det var därför hon var lite osäker på patrullstigen. Hon gjorde dock ett fint spårupptag och satt snällt och väntade på start och påselning. Hon plockade upp spåret och spårade klockrent hela vägen, inte ett tapp. Hon markerade  och apporterar första föremålet och sedan efter ytterligare en par hundra meter ett föremål och sedan ser jag att hon stannar upp, tittar på mig och plockar upp ett föremål längst ut i munnen och går fram och spottar det på mina fötter. Det var en fimp. Jag stoppade den i väskan, sen tog hon en kedja och markerade  ett ställe och vi letade men hittade inget sen tog hon slutapporten. För godkännande krävs en apport plus slut. Spåret har legat mellan 60-90 min, icke förarspår, 1500m. De godkände fimpen eftersom det var spårläggarens fimp så vi hade fyra föremål. Sen var det dags för patrullstig. Det var kallt, mörkt och blåsigt. Inte lätt. De hade kortat ner patrullstigen en aning pga mörkret. Vi gick och vi gick och vi gick. Hon gjorde en vind markering som sedan såg ut att gå över till ett ljud slå jag markerade ljud men det var en vind så det gilldes inte. Sen trodde jag att vi hade tabbat oss att det var slut för här kom ju inget. Pang så drar hon mig nästan av stigen och visar figgen. Johominsann hon har ljudet.Hon fick stå rätt länge och då kom lite frustrationsljud men det förstår jag vi har ju inte tränat hennes uthållighet här. Sen fick vi gå en ovallad skogspromenad i svår terräng och visa att vi kan markera vind med och det kunde vi. Svårt men så fantastiskt roligt och så många tips vi fått under denna helg. Nu ska vi fixa Gu-fen och sen blir det HTU på Marma och sedan ska vi tävla bevakning med siktet på DM i slutet på sommarn, visst var det så Kalle? Höga mål med realistiska delmål:)  Tänk att allt detta hade jag ingen aning om innan Annalena öppnade våra ögon.Tack, tack tack! Tjing, tjing!

Tisdag: Sol och vilodag för familjen. Var ute på gården hela dagen.

Onsdag: Lydnad med Angelica och Arvid på klubben. Budföring och platsliggning med skott. Shivan var aningens lat på budföringen men inte skottberörd. Platsliggningen var inga problem. Bästa fick även hon budföring men utan skott. Lydnaden satt som ett smäck på båda hundarna. Hopp sitt hoppet kommer igång fint. Hon hoppar ut stadigare och stadigare. Apporteringen är okej men vi måste träna ingångar den här veckan som kommer! De var ju så bra att jag har nonchalerat dem och nu är de inte bra längre.

Bevakning. Vi höll till utanför Isladan där det var mycket störning. Många gångare och cyklister och en fotbollsmatch på IP men ingen vind.

Signalövning. Gick super, inga problem alls. Är så impad att hundarna sorterar ut ljudet.

Hårda spår: Tre paralellspår över en fotbollsplan med två nergrävda apporter plus slut. Hon fastnade lite i en övergång där en kille hade sprungit över men efter stund fortsatte hon och spårade bra. Hon behöver träna lite övergångar för att bli lite säkrare där. Vi har spårat en del på gångstigar och på samhället där det är många övergångar och det går bra men det här var bara en övergång som också var färskare samt att spåret legat en timme. Vi ska göra fler såna här spår så går hon nog ännu bättre.

Patrulleringen gick jättebra, hon gjorde tydliga markeringar och jobbade av stigen så bra. Här är jag impad att hon vet vad hon ska göra att det är så naturligt för hunden.

Bevakningen är ju så himla kul att det inte är klokt. Är alldeles lyrisk och pratig när jag kommer hem, Ken ska inte behöva lyssna på det så det får helt enkelt komma ut här istället!

Idag: Shiva har cyklat en längre sväng med oss på samhället. Albin fick nässelutslag idag igen. Fick det förrförra gången han hade feber. Doktorn vet inte vad som orsakar det och tror inte att det är penicillinet så vi får helt enkelt vänta och se. En cykeltur till Johannaparken med mycket lek och sen hamburgare och glass fick barnen idag, tyckte de skulle ha det. Albin var sötast hos doktorn.

Doktorn kommer in

Albin- Ser du doktorn jag har prickar på magen och drar upp tröjan.

Doktorn- jaha jo det har du ju

Albin- Kan inte tvätta bort dom.

Albin- Nallen hålla i, inga händer.

Doktorn skrattar.

Albin tog nämligen upp sin nalle som är en kanin och stoppade in kaninens öron i sin näsa och visade att han inte behövde hålla i den.  Gullöga! Sen har han frågat nästan alla på apoteket, vad är du? Vi måste träna på vad är du och vad heter du.

Funktionslydnad

På klubben har vi ikväll kört funktionslydnad med Annalena. Hundarna har fått krypa under bord, blivit lyfta. Åkt skottkärra. Sprungit och krypt fot. Legat platsliggning och kört inkallning med bollar kastade som störning. Shiva tyckte inte om att åka skottkärra, fick lite panik. Bästan tyckte det var rätt trevligt, hon fick ju frolicar i den. Helfestligt! Sen körde vi lite lydnad så vi är rätt nöjda med dagen.

Imorgon blir det skottträning och sedan städkväll på klubben med korvgrillning. Lördag storheden och shopping och lite leos. Bästa ska få ligga platsliggning i stan tänkte jag. Söndag blir det spår, uppletande och lydnad. Nästa vecka kör vi lite lugnare tror jag för då tävlar vi hela helgen.

Kram kram

Mina fina schäferflickor och jag har varit ute en långkörare även idag. Sist var i fredags när jag hade William med mig. För att vara fem år gammal är han en hejare på att både lägga spår och hänga med i spårlinan. Inte ett gnäll så långt ögat nådde.

Spårade brevid renslakteriet som störning, inga problem för hundarna. Bästas spår gick över betonggrisar och över träd och ris och snår. Håller på att lära även henne att spåret fortsätter på andra sidan ett hinder att man inte behöver gå runt. Hon har börjat fatta galoppen.

Bästa fick sin revansch från igår. Idag är hon DYR! Utan att jag märkte det hade jag IGÅR tappat en liten liten pappersbit som jag skulle lägga där jag visste var den var. Denna hade jag tappat i ett skogsparti i snön och jo pappersbiten var vit. Helt plötsligt kommer lilla fröken med den stolt som en liten tupp. Fortsatte sitt spår riktigt fint, klarade alla övergångar av folk och hundar. Traskade upp över handikapprampen och spårade fint även där. En av trapporna stod hon en stund och funderade var spåret hade tagit vägen tills hon hoppade upp och hittade spåret. Spårade fint upp på en aluminiumlucka, tyckte det var lite läskigt men fortsatte spåra. I ett litet skogsparti tryckte jag försiktigt ner en tändsticka i mossan utan att röra mossan. Min lilla prinsessa apporterade den fint till världens malligaste schäferägare! Fortsatte spåret och klättrade även hon upp på bänken till busskuren där matte hade krypit fram och hittade slutet. Jo matte blev glad den här gången också och nu så glad att tårarna inte var långt borta!

Nu ska jag laga lite middag för jag är så hungrig. Mina små hjärtan är bättre idag och imorgon blir det nog dagis för William. Albin får vara hemma ett tag till så vi ska baka. Mamma fyller snart 70 år och ska överaskas med ett kalas som hon inte får veta om så Hysch! Tråkigt är att min Ken åker till Boden och sedan till Svappavara. Nåja veckan går nog fort för vi har mycket att göra! Hade ju sagt att jag skulle städa mitt förråd under semestern... sysslolös blir jag nog inte!

Ha det!!

Istället tog jag tjejerna och for ut på träningsrunda. Vi åkte till sandbacka. Bästas spår började och avslutades på asfalt med tre spetsar som hon skötte bra. Spåret gick över något fordon av något slag och under ett lastbilssläp genom en tom kompost utan lock och upp på en gallertrapp. Alla hinder skötte hon galant till och med komposten kröp hon igenom. Spåret var på min stjärna faktiskt lite si och så. Spåret var som svårast i början och hon kom inte riktigt in i spåret förrän hon kom upp där det var gräs och skog sen gick asfalten bra. Första halvan var det alltså si och så, andra halvan som vanligt. Ska göra ett nytt spår imorgon och då göra det lite lättare. Det är svårt för henne när det ligger olja och päckel blandat med vatten där jag lagt spåret, det maskerar doften så hon hade lite svårt. Hon tog sig dock framåt i rätt riktning.

Vi har varit lite krassliga hela högen men nu hoppas jag verkligen att det vänder. Det började förra veckan med att Albin fick ögoninflammation och snuva. Början på veckan fick han skyhög feber och hosta som kom och gick. Igår fredag åkte vi till vårdcentralen och de konstaterade att han hade fått lunginflammation. William har också haft feber men den försvann ganska hastigt. Jag hade feber och var rejält förkyld förra helgen men hoppas att det släpper nu.

Förra helgen spenderade vi i glada vänners lag i Moskosel. Det var så mysigt. Sov i husvagnen och körde skoter, åt gott och umgicks. Mer såna helger till tack! Nu börjar väl tyvärr skotersäsongen att vara över om man inte åker till fjällen förstås. Att vara ute med familjen och skotern är bland det bästa jag vet. Mys!

Idag har jag sådan tur att bästa Jeanette lagar mat till oss så nu är det bäst att duka och sätta mig och frossa! Ha det gott för det ska vi!

Kram kram

Kan inte annat än tacka mina fina vänner Åsa och Angelica som hjälpte oss genom hela den här tiden och var ett enormt stöd för mig. Även ett stort tack till Maria Forslund som tipsade om pappa Lido, ett val jag aldrig ångrar. Om ni inte fanns, fanns inga B- barn heller på gamla landsvägen. Puss och kram på er finfisar.

Var är vi då idag?

De små lurvtrollen har vuxit upp till två fina schäferflickor. Blixtra har fått ett underbart hem hos Lina och Andre och jag är så glada att de köpte vår lilla vän. Förutom att Blixtra fick ett nytt hem fick vår familj fler vänner och det gillar vi.

Fröken Bästa och jag har tränat aktivt hela året. Spåret har gått över förväntan och än har hon aldrig gjort mig besviken, hon är en arbetsmaskin utan dess like. Har aldrig träffat en sån hund som hon är. Det positiva i henne är hennes enorma arbetslust, kamp och samarbetsvilja. På minus sidan så är det väl så att hon ibland har svårt att hålla ihop och kan koka över. Detta händer främst vid lydnadsträning eller i situationer där det händer mycket runt henne. Hon blir dock bättre för varje dag som går och jag ser en ljus framtid för oss tillsammans. Jag misstänker att det är underbara mormor Nikki som kommer igen i Bästa. Lydnadsmässigt så kan hon alla moment för lydnadsklass ett och de flesta i tvåan. Vi hade tänkt att debutera i februari men är osäker på om hon håller ihop än. Vi får se! Hon har även börjat med bevakning och vi ser med spänning på vad det kommer att innebära för oss.  Hemma är hon den bästa familjehund jag någonsin kunnat önska mig. Helt fantastisk med barnen och besökare, kryper gärna upp i soffan under filten om hon får och myser med oss. Sen har jag ju upptäckt att hon är en fena att ha med sig på skidturen. Hon gillar fart den här damen men då är vi ju två!

Kort och gott så kan jag inte annat än att instämma i vad en god vän sa till mig, jag fick allt! I min familj och mina hundar har jag allt. Den ena hundens  minus är den andras plus och tvärt om. De kompletterar varandra och min familj är bara bäst, inga minus.

Vi sätter snart ett datum för mentalbeskrivning och röntgen. Sen siktar båda tjejerna på läger i Tåme i sommar och så får vi se vad tävlingssäsongen 2012 bjuder på, roligt ska vi i allafall ha!!

Kramar från hela flocken till alla er som läst så här långt.

/ Anna med familj.

Här kommer lite bilder från det gångna året:

Michael Buble has got the message!

Så känns det nu. Har nyheter men ni får lugna er lite tills allt är klart. Det jag kan säga att förändringarna i mitt liv förde något gott med sig. Mår bättre nu än jag gjort på väldigt länge. 

Minns inte när jag skrattade så mycket som jag gör nu. Enda minuset är alla barn som jag saknar.

Förändringarna påverkar även mina underbara troll till det bättre. Nu får de se sin mamma mycket mer och har en gladare mamma på köpet. Ser skillnad på dem att de mår bättre när jag gör det. Nu har jag all energi i världen.

Underbara älskade barn, vad vore jag utan er!

Idag har vi varit ute i skogen och barnen har hjälpt mig att valla en ruta. Hundarna jobbade klockrent idag. Bästa var klockren på sitt uppletande. Hittade tre föremål nära, mitten och längst ut på kanten. Rutan var ca 40 gånger 30. Hon var snabb och effektiv, helt fantastiskt duktig.  Sen gick hon ett spår med en grusövergång. Lite fundersam första metern men sedan susade hon iväg längs gruset. Skogsarbetet gick super. Spåret var totalt kanske 3-400 meter långt, låg i en trappa fast med en spetsvinkel. La ut skogspinnar som jag hittade efter vägen bara på kul. Hon plockade två av tre. Gick klockrent i alla vinklar, inga cirklar idag. Slutapporten hade jag knytit upp en liten bit från backen i ett snöre. Det var skojigt.

Shiva var lite fundersam i uppletandet eftersom att Wille och Albin sprang runt och plockade blåbär, hon hade lite svårt att koppla bort dem och leta föremål. Nåja hon kom tillslut med alla föremål. I spåret hade också hon en trappa men med några spetsar, över en gammal eldstad, ett stenrös. Hon gick bättre än bäst. Hade lagt ut några små apporter som bara små flisor och hon plockade dem! Wille gick bakom och stojade och grejade hela vägen det gjorde han även med Bästa. När Bästa gick kom det dessutom någon nisse med fågelhundar som skällde och stojade och dessutom sprang kors och tvärs över hennes spår. Toppenbrudar!!!

Knöt även upp Shivansson slutpinne. Det var skitskoj att försöka kampa loss den från granen. Bra minnesbild på tösabiten min! Bästa gick även första gången med spårlina idag, bekom henne inte ett smack.

Älskade du, tänk vilken tur jag har att ha en sådan underbar man vid min sida.

Känns som om jag hittat tillbaka till Anna igen.

Många järn i elden och det trivs jag med.

Idag har jag och brudarna haft en underbar dag i skogen. La ett ganska långt spår till Shiva på torr tallhed.

Blandade spetsar långa raksträckor och nittiogradare. Hon gick så j...la bra. Hon höll sig i kärnan hela vägen och plockade pinnar. Jag blir så glad att jag skulle kunna sätta mig och gråta! Min tjej!!

Till lilla fröken Bästa gick jag hennes längsta och hitills svåraste spår. Hon fick en  trappa med en ofrivillig övergång av fotpasserare ca 4 apporter plus slut. Hon löste svårigheterna med bravur. Fina tjej. Syns ännu lite orutin i vinklarna men konstigt vore det väl annars. Hon gör en cirkel en meter i diameter i vissa av vinklarna. Pinnarna plockar hon varje gång. Brukar varva att gömma, binda fast och idag fick hon en väldigt liten apport som hon plockade. Duktiga tjejan! Måste gå över till spårlina nu för nu går hon hårt i spåret och det blir för kort med koppel och sele. Övergången klarade hon toppenbra. Hon stannade upp, vädrade åt båda håll, satte ner näsan i mina fotspår och fortsatte i kärnan.

Igen stolt som en tupp över mina tjejer. Brudarna och mina underbara pojkar är mina lyckopiller i livet!!

I helgen har vi varit vid skellefteåälven med husvagnen. Supermysigt och toppenväder. Vi har fiskat, badat, lekt och jag har tränat brudar.

Shiva fick ett M med en massa ofrivilliga övergångar av den fruktade BJÄRVEN! Hugaligen! Hon löste det, klart hon gör hon är ju min superTed! Lillan gick ett apellspår med övergång över grusväg. Ett tapp på första vinkeln. Det var så mörkt så jag hade svårt att vara till hjälp. Hittade vägen igen, något stora slag på gruset till en början men hon tog sig och gick sedan bra i kärnan. Duktig kicka!

William och Albin stortrivs med husvagnslivet eller det gör vi väl allihopa!

Wille lärde sig att göra bomben och Albin kom över skräcken att blöta mer än stortån, nu är vi vid vaderna.

Lördag kväll åkte vi till min kära syster och åt middag och sällskapade. Kvällen avslutades med vattenkrig!

I veckan har vi badat och cyklat och promenerat och bara njutit av det underbara vädret. Vilken sommar!

Nu kom en liten herre traskandes så nu måste jag mysa med mitt lilla hjärta!

Känner att stjärtlappen är nära!

Kram från oss

Gud så underbart att få vistas med likasinnade hundfantaster, goda vänner och dessutom ha kanonväder i vackra Tåme. Nej det är nog svårt att toppa. Endast om man på något vis lyckades få dit mina älskade pojkar.

Shiva arbetade så bra att jag blir alldeles varm inombords när jag tänker tillbaka. 110% i allt jag bad henne. Spårade jättebra hela veckan, tycker bara hon blev bättre och bättre, lydnaden var bra. Hon lärde sig uppletande och tränade grusspår.

Jag är så stolt över min schäferflicka att jag skulle kunna spricka. Trodde hon skulle mattas av att träna hela dagarna i en vecka men hon gör inte det, hon lägger aldrig av. Vill du att jag ska jobba matte då gör jag det även om det är 32 grader varmt. Nej jag kan hålla på i en evighet. Tur att jag fått förmånen att äga en sån här hund.

Lilla Bästa har hållit lite klass på lägret. Nej skämt åsido. Hon har varit jätteduktig när vi har tränat, spårat och kört uppletande. Däremot när vi varit passiva och lämnat henne i bilen har hon väl varit rätt vild! Men det spelar ingen roll hon är ändå världens bästa Bästa.

Tänk att en vecka går så fort.

Här hemma är allt som vanligt. Barnen leker för fullt med sina vänner och jag har fullt sjå med att slita i handbromsen så att de inte växer upp så fort.

Vi har badat  nästan hela veckan. I måndags tog vi en långpromenad jag, Albin, William och Bästa. Vi gick och badade i Arvidsjaursjön. Det var underbart!

Nu har vi Farfar och Heidi här på besök och ordningen är återställd. Idag har hela familjen varit på tivoli. Åkte karusell med Wille, såna där snurriga saker. Han tyckte det var läskigt och jag kom ihåg varför jag inte åker karuseller. Sen gick vi och åt middag ute i det fina vädret. MYS!!

Jag är nu mera arbetslös och letar febrilt efter jobb. En trasslig smärtsam historia resulterade i detta. Tyvärr innebär det att hästeriet hamnar på hyllan efter 25 år. Har arbetat som instruktör i 17 år. Tänk vad tiden går snabbt när man har roligt. Å roligt det har jag verkligen haft. Det allra bästa med det jobb jag har haft är förmånen att se alla dessa barn växa upp och få vara med och forma dem åtminstonde litegrann.

Nåja som jag tidigare sagt, allt händer av en anledning.

Nu ska jag se en film med mina kära. Imorgon blir det hundträning för hela slanten.

/ Anna